Så växte handelsboden Sonnvis i Skålan fram
Historik av Sven-i-Sonnvis
(född 1928 och yngst av sex syskon)




Min far föddes år 1883 på en för södra Norrlands inland och fjälltrakter vanlig liten gård med jord- och skogsbruk som huvudsaklig inkomstkälla. Han blev drygt 96 år gammal.

Liksom många andra arbetade han i skogen om vintern. År 1900 höll man till uppe vid Viggesågen. Den koja som användes var i så dåligt skick, att man på morgonen måste slå hål på isen i vattenhinken. De verktyg en skogsarbetare hade på den tiden var yxa, svans och barkspade - mycket primitiva redskap att ge sig på grov och kvistig skog i kanske djup snö och stark kyla. Det finns säkert belägg för att dåtidens skogsarbete anses för världens hårdaste jobb. Dessutom var det utomordentligt dåligt betalt.

Min far var kroppsligen både stor och stark. Men när våren kom, måste även han konstatera, att förtjänsten var så dålig, att han knappt kunde betala vad som gått åt under vintern.

Han cyklade till handlanden Norberg på Brånan, en sträcka på 2-3 mil. Med hoplånade pengar köpte han en säck, eller som man sade, en bal kaffe, cirka 40 kg, band fast den på pakethållaren och cyklade med den till Skålan, där han sålde kaffet i småposter.

Han tjänade lika mycket på det som under en hel vinter i skogen. Detta gav mersmak! Han gjorde en ny vända till Brånan och en ny säck kaffe såldes med förhållandevis god förtjänst. Så utökades sortimentet med först snus, sedan efterhand med salt, sirap, mjöl och toppsocker.

Om far var nöjd med utvecklingen, var hans föräldrar det inte. De ansåg att hålla på så där med handel, det var inte något riktigt. Det var jord- och skogsbruk man skulle ägna sig åt. Föräldrarna till och med gick runt i byn och bad att man inte handla av honom, då kanske han skulle sluta. Men det gjorde han inte!

Det var ett trots mot föräldrarna, som på den tiden säkerligen var betydligt allvarligare än i dag. Det som uppfattades som ett straff kom också. Far blev sjuk. Blindtarmsinflammation och brusten blindtarm. Han vårdades i Berg, där det också fanns en doktor. Efterhand insåg väl denne, att han inte kunde hjälpa far, varför man beslöt sig för att skicka honom till Serafimerlasarettet i Stockholm. Men dit var det lika långt som det är i dag och inga vägar och inga bilar. Det blev hästskjuts i ca 12 mil till Östavall, som var närmaste ort med tågförbindelse med Stockholm. Efter ett antal månaders sjukhusvistelse under år 1902, kom så far tillbaka och - fortsatte där han slutade.

Handlanden Norberg på Brånan erbjöd nu far att förestå en filial, som han i så fall kunde öppna i Skålan. Detta accepterades och fram till den 30 juni 1905 var far filialföreståndare men den dagen köpte han, enligt tidigare nämnt köpekontrakt, "min handelsaffär i Skåland med därtill hörande varulager, kontors- och bodinventarier samt diverse fordringar, enligt denna dag afslutat inventarium uppgående till tretudenfyrahundraåttiosex kronor 81 öre".

Som egen företagare fortsatte nu far genom åren att utveckla rörelsen mot en välsorterad lanthandel. Varorna kom nu alltmer från Östersund under vintertid med häst och släde och under barmarkstid med båt till Svenstavik, vidare med hästskjuts till Klampenborg vid östra stranden av sjön i Skålan, och sedan åter med båt till byn.

Bygget av Skålans kraftstation, som togs i bruk år 1915, gav ett rejält uppsving för lanthandeln. Behov av färskt bröd uppstod och far byggde ett bageri och anställde en bagare. I början på 1920-talet utvidgades rörelsen med ett personbilsåkeri med en T-Ford. Längre fram byttes den ut med en så kallad halvbuss, så att även gods kunde transporteras för den egna rörelsen och även yrkesmässigt åt andra. Den första postanstalten placerades och drevs under en följd av år i fars regi. Samma gällde telefonstationen, som blev kvar inom huset ända fram till automatiseringen i nutid.

Alla dessa verksamheter och dessutom ett jordbruk med bland annat kor, hästar, grisar och höns krävde naturligtvis personella insatser, som klarades till en del med anställt folk men huvudsakligen eget. Vi var sex syskon, en flicka och fem pojkar. Det var en självklarhet att alla skulle hjälpa till i kraft av sin förmåga. Far ville ha barnen omkring sig men alla skulle ha arbete. Och vi pojkar skulle börja i affären, vi skulle lära oss veta hut, som han skämtsamt sade. HUT stod för Hänsyn, Uppmärksamhet och Tacksamhet.

Det var en härlig tid, när vi alla arbetade tillsammans för vårt gemensamma bästa. Affären övertogs från far av min bror Gunnar år 1963. Han byggde om och införde självbetjäningsformen och drev butiken i egen regi fram till år 1989, då Ylva, anställd hos Gunnar, tog över rörelsen och driver den idag under firmanamnet Skålans Livs (pao jamska: 'Skaolbua').